Mitt rosa skimmer

Det är vår. Vår överallt. Vår vår. I ett år och åtta månader har vi flygit till varandra. Imorgon reser vi tillsammans, resan går till Rom. Dessutom har jag gjort slingor.


So much to do, so much to see

"Trots att det är ett paradis, sa man får nog och vill se mer", skrev min syster till mej för en månad sedan. Idag landar hon och hennes optimala resekompanjon Annika i Sverige för ett tag. Jag missar något, jag missar att se hennes glitter i ögonen och hennes första berättelser. Tjejen som på sin höjd ville flytta till Falun har släppt ut sitt hår. Välkommen hem Mellis, min Mellis!

 

Jag kan inte sova ikväll, fast du är här. Istället så brister jag ut i gråt. Det är så många delar som fattas mej. Matildas kommentarer gör att tårarna flödar hastigare. Erika har en vecka kvar i Asien, jag vill träffa Ella i London, mammas röst gör mej känslosam, pappa verkar må bra. Tårarna är varma, de nästan bränner på mina kinder. Inte en enda dag går det utan att jag saknar er, inte en dag har jag vant mej av med att sakna er. Jag skriver om kaffe och saknaden till Oslo är enorm, allt vad Oslo var för mej är enormt, Gabels, kaffe och Elin, parkhäng och bubbel, Elias, Kristoffer, Ingrid och alla Daneshmands, dessutom ska Camilla ha en bebis. Alldeles för många nära på tok för långt bort och tårarna slutar inte falla. Antagligen så slutar dem inte att falla förrens vi är tillsammans, förrens jag vet att ni sover gott om natten. Men herregud jag är glad att jag är hos dej. Jag ser inte ens vad jag skriver, jag bara saknar. Jag saknar er så innerligt.

Dagen var en måndag och tanken var lyx. Du stekte biff som bara mästerkockar kan, pommes friterar man själv om man bor i Belgien och bearnaisesås blir i alla fall hemma bäst med Blå Bands.

"Om vi kan göra vår egen bearnaisesås, då kan vi göra allt!", lovade du.

Vi vispade äggulor över ett sjudande vattenbad, använde dragonvitvinsvinäger, blandade mina smaker med dina och droppade smör. En och en halv timme senare var El Sangre del Torro öppnad och än idag törs jag knappt skriva att det var den godaste bearnaisesåsen jag ätit i hela mitt liv. Vi kan göra allt och vi gör det dessutom oslagbart.

Det är vår nu! Jag vill sitta på en uteservering med en god vän, en espresso och en cigg. Bara en cigg.

Det finns en mormor och en morfar som lever upp till allt vad orden innebär. En momor och en morfar på en vacker tomt i Dalarna som vi kallar "torpet" fast det inte är något torp, det är ett av de fridfullaste ställerna på vår jord.

Det finns en mormor och en morfar som alltid beundrar oss barnbarn. Morfar berättar att mormor gråter när de lyssnar på Love Me Tender med mej och Joar, och erkänner att det kom en och en annan tår från honom oxå. Mormor själv säger att min röst skulle slå i Melodifestivalen, att den går rätt in i hjärtat.

Det finns en mormor och en morfar som visar oss vad kärlek är. En mormor som varit kär i morfar sen första gången hon såg honom. Hon har nog egentilgen aldrig förstått sej på dagens otrohet och kärlek som rinner ut, mormor och morfars kärlek är oförstörd. 

Det finns en mormor och en morfar som vi stormtrivs att umgås med. Morfar är den mest allmänbildade person jag någonsin mött. Sällan smakar smörgåsar så bra som de vi äter på deras kökssoffa och vi lär oss något nytt om samhället.

Det finns en mormor och en morfar som lever upp till all idyll. Jag minns från barnstankar hur jag hoppades att de skulle skämma bort på samma sätt som de konstant unnar oss, genom att bara vara en mormor och en morfar. Oavsett hur mycket de gått igenom för dem de älskars skull ger mormor och morfar deras barnbarn all idyll de kan finna.

Jag är så sjuk, så sjuk. Min kropp värker, jag kastar mej i täcket och sjunker in i dvala. Varenda muskel och varje led gör ont. Min hals strejkar när jag sväljer, vilket har lett till att det enda jag varit sugen på i två långa dagar är glass. Glass har jag fått för mitt J ordnar allt, han läser till och med Sixten av Ulf Stark. Jag minns inte att jag varit sjuk på dethär viset sedan jag var liten, då mamma och pappa pysslade om mej på soffan i vardagsrummet.

Det är längesen jag hörde av mej.

Jag saknar er.
Jag saknar er.

Min käresta besökte Cern idag. Från Super Mario Bros Tre pratar vi om atomer som färdas i nästintill ljusets hastighet och möjligheterna till att skapa en Big Bang och om allt det som vi människor inte vet. Sen nämner han att han har sett Mont Blanc och då stannar min tid. Retsamt nära har han varit berget som det kittlar under fötterna på mej på bara jag skriver dess namn. Tänk att bara få ta sin ryggsäck, vandra och andas. Mont Blanc.

Däriefter laborerar vi. Ni känner alla utom mamma till dendär totaltörsten efter iskall Coca Cola när det bara finns ljummen?

1. Lägg den stängda colaflaskan i en hink.
2. Fyll hinken till hälften med det kallaste vattnet som går att få från kranen.
3. Tillsätt så mycket is du hittar, finns inga isskuber så kan du enkelt frosta av is från frysen om törsten är stor nog.
4. Tillsätt relativt mycket salt.

Inom tre minuter har du iskall Coca Cola.

När det är läggdags pratar vi om hur Matilda saknas mej och hur jag direkt kan känna att jag inte pratat med Ella. Mamma skickar sött meddelande och pappa har börjat läsa min blogg. Ni och Naturen. Det är skillnad på mirakel och mirakel.

Det är schlager ikväll. Därför dykte min rosa klasskompis från gymnasiet upp i mina tankar under frukosten. När mobilen piper till så utropar jag ["Irika! "]. Hon, på andra sida jorden, ska på middag med Tove ikväll. Skål i bubbel för er, rosa fagra flickor!

Jag pluggade in iPoden i mina öron. Bara tio minuter av min musik, sen skulle jag andas min luft igen. Efter en låt tog du upp gitarren och spelade som du gör när jag inte hör på. Jag pausade iPoden i smyg, tjuvkikade på dej i spegeln och fnittade som en trettonåring.

Få lyssnar så mycket på musik som vår familj, trots att vi alla fem är musikaliskt blokerade i grunden. I låtarna finns det personliga, detdär personliga som får tårarna att smitta då en av oss är olyckligt kär och Håkan Hellström lyckas förstå. Rytmen och det personliga kan jag sträcka mej till, ibland.

 Varje dag lär du mej musik, oavsett om vi sjunger och spelar eller inte. Den dagen som jag förstod att Winnerbäck var mer en poet än musiker var jobbig. Idag är jag tvärtom glad att jag har min personliga grund i musiken. Song For Anna är alltid min och Erikas låt att nynna till varann, 747 ger mej alltid en kick a la tre äldre tonårsflickorflickor i Norrköping, Dödsöt är en kass låt som påminner mej om min bäst tid i Oslo, Viva La Vida borde vara tjatig men Ella springer runt i huvudet så jag glömmer att lyssna, Santana är salsa med mamma och La Camisa Negra tar mej tillbaka till mitt galna liv i Malaga på två takter och har dessutom samma beat som mitt hjärta när jag har adrenalinkick... Så kan jag checka av halva min iPod, en fjärdedel går till talangerna jag vickar på höfterna till och den resterande fjärdedelen klingar inte för mej och jag funderar hela låten på hur den kan ha hamnat där.

Sen finns de där få låtarna, dem som ger mej allt. Jag kan räkna dem på mina fingrar. De fyra första är dina. Men du sover nu, med gitarren på magen. Glädje. Jag , jag bloggar till Er, mina toner.

Uppfostrade att klara oss, populära i skolan genom att vara duktiga, snälla och le. Vi har för längesedan förstått att vi inte vill leva så. Idag skrattar vi när vi vill och vi gråter när vi behöver och håller kontakten med de flesta av dem som vi saknar i en vardag långt bort. Sen var det detdär med att vara duktig.

Den där förbaskade jädrans fröken Duktig är på väg till Leuven för att träffa sina gamla kollegor, hon ber om att få läsa upp betyg för att G inte är bra nog, går ut och springer fast hon är bakis. Vi är så bra hela tiden, gör så mycket bra saker att vi inte ens hinner märka att vi är bra. De sakerna som jag själv däremot är bäst på är dem som jag alltid njuter av. Kaffe och  "Manana manana".

Det är kul att vara duktig, men jag strejkar mot att vi ska anstränga oss för att vara duktiga. Let your hair out, baby! Jag åker till Leuven när jag är sugen på att åka bil och dricka god espresso.

 

Att jag är romantisk har min familj alltid sagt till mej. Jag anser att det mer handlar om att vara kär.

Sedan ett par år tillbaka menar en av mina vänner att jag inte vill fira alla hjärtans dag, "det är bara komersiellt och de jag älskar älskar jag väl varje dag". Vi är tillsammans spontanromantiska och både du och jag får en panikliknande känsla av att planera, vi är dem som dansar i regnet och ligger och pratar till fyra på morgonen på en tisdag. Igår hade jag en av mina mest romantiska dagar, någonsin. Vi planerade halva dagen var och följde många av klycheernas lagar i form av champange, picnic, jordgubbar med chokladmousse och överraskning i form av vår favoritrestaurang.

 Vi såg bort från allt kommersiellt och avsatte tid för att bara vara med varann. You are my Valentine!

Jag hör Erikas stämma från andra sidan jorden och får ett lyckorus. Min kropp blir varm av att den oro som funnits i kroppsdelar och vener försvinner samt en stor spontan glädje. Förra veckan fick jag vara med i Ellas vardag, i dimma som solsken gör vi saker klarare.

Det är tre och ett halvt år sen jag bodde i Sverige. Varje dag utan er får jag lov att trycka undan lite saknad, samtidigt som glädjen över att vi alla gör vad vi vill är större. Jag imponeras av hur vi så självklart är med i varandras liv, oavsett antal mil och med lite hjälp av USAs militära forskningsanstalt som uppfann internet. 

Jag är där mitt hjärta slår extra slag. Jag är hos Dej.

Jag tjatar om att fånga vårens första dagar, varm choklad och skogspromenad. Istället så snorar jag på din axel med mjukisbyxorna på för att sen somna kors och tvärs, vakna och spela Super Mario Bros, gå på Benjamin Button på nattbio och spelar Guitar Hero World Tour där jag skriker mer än sjunger med min sprukna hals och du är expert. Tillsammans med dej så fångar jag vårdagarna genom att bara vara. Ingen kan varken skjuta slängkyssar eller ge mej vårkänslor som du.

Vi sover till klockan fem, sen dricker vi kaffe och lyssnar på "put your hands up in the air".

Jag hann inte ens lämna väskan före jag och Ella satt och drack öl med en barndomskamrat till henne och en god vän till mej. Idag har jag snubblat ner på Mariatorget för att skapa nya kontakter och fått privilegret att kritiskt läsa ett utkast till en bok som går i tryck om två månader. Därefter har vi hunnit luncha hos pappa och nu ligger fem utslagna själar i varsin säng. Klockan sju kommer gästerna.

Dendär Ella hon kan hon. Dethär är Stockholm från den ljusa sidan.

På tal om kärlek så önskar jag att jag såg dej ikväll. Du, du är bättre än Sondre.

meningen fortsätter "...men ibland så har man ju bara för j-la kul!"

För drygt en månad sedan var jag tillsammans med 52 härliga själar i Bad Gastein på reseledarutbildning. Idag skvallrar Facebook om tre nyskapta par från resan, jag råkar veta att det är fyra. Vi duschade inte, var irriterade, lekte i snön klockan 01.00, snubblade hem från krogen, dansade limbo, såg varandra i ögonen i 3 minuter, fick tröst när man inte hört sin älskades röst på fyra dagar, dansade i långkalsonger som klänning och åkte skidor tillsammans utan att kunna se varandra då lavinfaran visade fyra.