Mitt rosa skimmer

En friluftskille kommer in på Gabels, backpackerryggsäck på ryggen klädd i ett Haglöfs vindställ. Han vill ha två stycken kaffe, mörkbrunt och stora för han och hans kompis tycker mycket om kaffe. Så frågar han och inte jag om vi har något kaffekort och visst har vi det, var femte kaffe spenderar vi. Jag hinner inte mer än att lyfta stämplen innan han säger "Bra, spara mina två stämplar till någon som behöver det mer än mej. Ge dem till någon som har ont om pengar eller kanske till en rik för den delen, om den har en dålig dag." Så enkelt, så klockrent. Mot ett mer jämnställt samhälle och en finare värld, dem enda som kan förändra det är vi.

 

 

Jag väcks av systar som hoppar och pussar på mej. Väcks till en storstad där solen skiner och jag inte kan göra annat än att le. Frukost med Kalles Kaviar, pressokaffe och laktosfri youghurt. Ständigt nynnar jag på norges nationalsång, men jag är i Sverige nu och jag läser dagens Svenska Dagbladet på mitt modersmål.

Belgien är ett härligt och varmt land att bo i. Samhället är uppbyggt på att göra karriär som livsnjutare och man får oftast göra som man själv behagar. I Waterloo kryllar det av svenskar, svenskar som generellt sett har valt att flytta dit för karriären. Deras allmänna uppfattningen är att Sverige är ett stelt och tråkigt land förutom på fredagar då alla är karatefulla.

Igår flög jag till Bromma med ett plan fullproppat av belgiska och brittiska affärsmän som ivrigt och gärna pratade om svensk byråkrati, Skadinavisk standard och naturen som ännu finns kvar. Jag flyger från Belgien till Sverige för det ena behöver inte utesluta det andra och jag stormtrivs i att se likheter såväl som kontraster. Karatefulla tonåringar och stelhet på tunnelbanorna är för den delen bagateller när jag får andas frisk luft och träffa dem varmaste människorna jag vet. Ja, jag elsker dette land. Dessutom har folk pasellsnygg stil denna ljuvliga vårdag i Stockholm innestad.

Skrivet 13 maj-09.

"Här har jag gått runt och velat vara bätttre och ibland mer som andra, först idag förstår jag att jag är bäst." Sommarturné-09

Sällan är fiol vackert i mina öron, men den där Alexander han kan han. Det sprätter i min kropp och jag hoppar snart på första bästa tåg till Oslolivet. Imorgon är det Norges nationaldag. 17e Mai är den galnaste dagen på året och jag ska vara förnuftig, det är något som kryper och skär i den meningen. Vi borde ha det "hur bra som helst!", Elin och Jag.

Maj är galet, pirr och busigt! Denna veckan:

• Matildas fest.
• 17e Mai.
• Hos morfar.
• Uteservering i Sthlm.
• Fira två år med Elin.
• Familjen.
• Danielles show.
• Kaffeprovning.

Istället ligger jag på mammas soffa med karshat öra. En enkel förkylning och en vanlig enkel flight kan leda till kortison och sjudundrans mycket smärta.

Matilda är 23 år gammal idag. Tacksamt för vårt mediasamhälle läser Matilda till journalist i Kalmar. Hon är rar, fritänkande, vacker, galen, snäll, färgstark, rak, stark. omtänksam, modig, svag och klok. Matilda är inte som någon annan, Matilda är en av dem bästaste jag vet.

Vi träffade första gången på ett NTO-disco, fnittrade lite med varann och fortsatte sedan att dansa i ett varsitt coolt gäng. Matilda är från Skräddarbacken och jag är från Forssa. Första gången som vi klickade var i sena mellanstadiet, vi hade föräldrarfritt hemma hos pappa, var vakna hela natten och sminkade Fanny medan hon sov. Vi började på högstadiet och vårt gäng hette B-brudarna, ett bra kompisgäng av snygga tjejer som var duktiga på allt. Första kärleken hette Nick Carter, därefter har vi torkat varandras tårar många gånger, prövningarna kom och Matilda stod kvar. En av Matildas pappa Kajs favoritbilder är när vi är iklädda varsitt favoritlags kläder, jag jublar över att få LIF får vara kvar i elitserien samtidigt som jag tröstar Matilda för att AIK åkt ut och tvärtom. Var det fotbollssäsong åkte vi på AIK-Göteborg. Varannan period eller halvlek stod vi stå i varandras klackar. Blåögda och naiva rodde vi ut i skärgården för att lägga oss ner och sola, utan ankare eller bensin. Vi gick på de konkurerande gymnasiumen, men dem låg nära varann. Vi sjöng och dansade på konserter, fångade varsin av Bad Cash Quartet's trumpinnar och hade hiphopspojkvänner. Friheten kom. Matilda provade Frankrike, jag provade Spanien. Matilda studerade och åkte till Australien och Asien. Jag gjorde min första karriär i Oslo. Sårade, fria och med mer skinn på näsan. Därefter gör vi en roadtrip och sover hos främlingar i Amsterdam.

Jag vill så mycket. Vill så mycket att jag exploderar och känslorna där inne är lavan som bränner. Mest av allt vill jag för morfar. För man kan vilja för någon annan, när alla vill samma sak. Det vill jag tro. Om man inte kan vilja åt någon annan gör jag det på egna vägnar.

Idag har jag varit så sur att jag borstade tänderna. Bokstavligen.

Jag har på mej för korta shorts idag. Min lärarkollega tittar skeptiskt på mig och vi kommenterar det fina vädret. Hon skulle bara veta att jag inte har någon BH under min stor skjorta som är knuten på mina höfterna. Sen får jag veta att min kropp består av 41 liter vatten. Fri, lätt och barfota.

Säsongens sista åk. Snön var så blöt att vi gled fort, vid sidan av liften var det grönt vilket fick Erika att stanna totalt. Den finaste färgkombinationen jag vet är snövit och ljus espressobrun. Imorgon åker jag söder över för ljus espressobrunt trots att mina brädimpulser idag vill vara i nord, bara några flingor till. Det killas lite obehagligt i näsan och påskgubbarna har redan knackat på dörren.  Våren 2009 är här, låt det pirras!

Två små Ronjor står vid vårbäcken och skriker, sen sjunger de en aning mer än vad de skriker och så skrattar dem. Vattnet porlar och kaffet njuts. Förändring och energi. Den ena är den andras spark i rumpan, den andras är den enas dagbok. I den mörka vårnatten virvlar den finaste av vänskaper bland drömmar som ännu inte fått ord för sin existens. Och så skrattar dem.

Du är så långt bort när du är långt bort. Vi är så långt ifrån varandra när vi är långt ifrån varandra. Spring hit, fast du inte borde. En gång, spring bara en endaste gång och du kommer alltid att vara här.

Det första som sker när jag anlänt Sverige är att jag och Elin hamnar på samma kvällståg. Vi surrar på som en tidigare vanlig dag vid köksbordet när vi inte setts på 8 timmar.  Dagen därpå återser jag äntligen en blond asiat. Tillsammans fikar vi tre på ett av Borlänges fik, som ännu inte har någon uteservering.

Erika ger mej gåvor från Asien i form av kläder som redan kallas favoritplagg och kaffebönor direkt från ett plantage, så bra känner hon mej. Mamma lagar oemotståndlig middag där vi får vardagsprata i munnen på varann. Mellis och jag cyklar till våra barndomsvänner och resten av kvällen fnissas bort.

Våren lyser över Borlänge och jag njuter av att hänga här med dem jag älskar att hänga med. På torsdag kväll kommer Ma Matilda och lika snart är härligt brutalärliga Ella här. Jag väntar med iver och längtan!

Ljuvliga vårsöndagmorgon. Dofterna slog emot mej och i stånd efter stånd tog smakupplevelserna och den sydeuropeiska atmosfären tog över. Jag fastnade vid havet av kaffebönorna och stannade vid varje kaffesort en kvart eller två. En baguette i handen och två påsar ljusbränt från någonstans i Kenya och någonstans i Guatemala, sen är min söndag realtivt optimal.

Ni vet sådär vackert som alla alltid pratar om att det är i Rom? Lite finare än så är det, mer romantiskt är det. Med spontana promenader och lust hann vi förtvivlas över hur mycket turister det var vid Coloseum, sippat vin, shoppat (k)läder och pamesan, pratat itlaienska, kasta euros för både oss och mina föräldrar i Fontana di Trevi, sjungit i ösregnet, prutat, snubblat på spanska trappan, strosat runt som prins och prinsessa vid palantiren, handlat nötter och jordgubbar vid vårt lokala frukthandlare vilken oxå var mannen som lärde oss hur vi ska använda uttrycket "basta", besökt en skräddare i det bohemiska judiska ghettot, ätit gnocchi och carbonara, druckit Mojito med utsikt över Barberini, piazza efter piazza och pizza efter pizza, utan att kunna sluta le och så vårt fina hotell Prime.

Värt en egen paragraf är Vatikanstaten, som förblindade oss totalt.  Efter att ha sett Sixtinska kapellet bland Boticelli och Pinturicchinom med Michelangelos Adams Skapelse och Den Slutgiltiga Domen på samma dag som Peterkyrkan gjorde oss blinda för resten i solskenet.

Min Romeo säger att vi främst har vi varit så kära, som alltid.