Vår vår.

Det är vår. Vår överallt. Vår vår. I ett år och åtta månader har vi flygit till varandra. Imorgon reser vi tillsammans, resan går till Rom. Dessutom har jag gjort slingor.


So much to do, so much to see
So what's wrong with taking the back streets
You'll never know if you don't go
You'll never shine if you don't glow

Välkommen hem.

"Trots att det är ett paradis, sa man får nog och vill se mer", skrev min syster till mej för en månad sedan. Idag landar hon och hennes optimala resekompanjon Annika i Sverige för ett tag. Jag missar något, jag missar att se hennes glitter i ögonen och hennes första berättelser. Tjejen som på sin höjd ville flytta till Falun har släppt ut sitt hår. Välkommen hem Mellis, min Mellis!



Bryssel.

 



Bryssel är mer än EU-parlament och NATO-kvarter. Byggnaderna är tjusigt antika och det kryllar av statyer, men ofta bygger någon om tätt intill det tjusiga och harmonin försvinner. Istället lagar Bryssel en livad stämning, i varje hörn finns en uteservering och i bakgrunden hörs konstant gatumusik. Jag lekte turist för er igår, dock ingen turist som tar kort på gamla ridande kungar, Grand Place eller det ståtliga slottet. Här är Bryssel innestad, livat och vackert.


   

     

Jag tänker tamejtusan aldrig vänja mej.

Jag kan inte sova ikväll, fast du är här. Istället så brister jag ut i gråt. Det är så många delar som fattas mej. Matildas kommentarer gör att tårarna flödar hastigare. Erika har en vecka kvar i Asien, jag vill träffa Ella i London, mammas röst gör mej känslosam, pappa verkar må bra. Tårarna är varma, de nästan bränner på mina kinder. Inte en enda dag går det utan att jag saknar er, inte en dag har jag vant mej av med att sakna er. Jag skriver om kaffe och saknaden till Oslo är enorm, allt vad Oslo var för mej är enormt, Gabels, kaffe och Elin, parkhäng och bubbel, Elias, Kristoffer, Ingrid och alla Daneshmands, dessutom ska Camilla ha en bebis. Alldeles för många nära på tok för långt bort och tårarna slutar inte falla. Antagligen så slutar dem inte att falla förrens vi är tillsammans, förrens jag vet att ni sover gott om natten. Men herregud jag är glad att jag är hos dej. Jag ser inte ens vad jag skriver, jag bara saknar. Jag saknar er så innerligt.

Together We're Invincible.

Dagen var en måndag och tanken var lyx. Du stekte biff som bara mästerkockar kan, pommes friterar man själv om man bor i Belgien och bearnaisesås blir i alla fall hemma bäst med Blå Bands.

"Om vi kan göra vår egen bearnaisesås, då kan vi göra allt!", lovade du.

Vi vispade äggulor över ett sjudande vattenbad, använde dragonvitvinsvinäger, blandade mina smaker med dina och droppade smör. En och en halv timme senare var El Sangre del Torro öppnad och än idag törs jag knappt skriva att det var den godaste bearnaisesåsen jag ätit i hela mitt liv. Vi kan göra allt och vi gör det dessutom oslagbart.




But baby you can't light my fire...

Det är vår nu! Jag vill sitta på en uteservering med en god vän, en espresso och en cigg. Bara en cigg.


En Mormor och En Morfar.

Det finns en mormor och en morfar som lever upp till allt vad orden innebär. En momor och en morfar på en vacker tomt i Dalarna som vi kallar "torpet" fast det inte är något torp, det är ett av de fridfullaste ställerna på vår jord.

Det finns en mormor och en morfar som alltid beundrar oss barnbarn. Morfar berättar att mormor gråter när de lyssnar på Love Me Tender med mej och Joar, och erkänner att det kom en och en annan tår från honom oxå. Mormor själv säger att min röst skulle slå i Melodifestivalen, att den går rätt in i hjärtat.

Det finns en mormor och en morfar som visar oss vad kärlek är. En mormor som varit kär i morfar sen första gången hon såg honom. Hon har nog egentilgen aldrig förstått sej på dagens otrohet och kärlek som rinner ut, mormor och morfars kärlek är oförstörd. 

Det finns en mormor och en morfar som vi stormtrivs att umgås med. Morfar är den mest allmänbildade person jag någonsin mött. Sällan smakar smörgåsar så bra som de vi äter på deras kökssoffa och vi lär oss något nytt om samhället.

Det finns en mormor och en morfar som lever upp till all idyll. Jag minns från barnstankar hur jag hoppades att de skulle skämma bort på samma sätt som de konstant unnar oss, genom att bara vara en mormor och en morfar. Oavsett hur mycket de gått igenom för dem de älskars skull ger mormor och morfar deras barnbarn all idyll de kan finna.



I Can't Stop This Feeling I've Got

Jag gick till doktorn på eget bevåg för första gången igår. Det är den direkta orsken till att jag mår oförskämt bra idag, inte doktorn utan mitt bevåg.

Först pysslar jag litegrann, sen somnar jag. Därefter försöker jag mej på att tvätta en pasellfärgad tvätt med ett medel som ser till att kläderna behåller sin egen (tack till en kreativ Matilda), men svettas och sätter mej på sängen för att harmoniskt spela munspel, tills jag somnar av oväsendet. Det tar en timme innan jag flyger, i form av att resa mej upp utan att göra "symaskinen", upp ur sängen vetskapen att Chris Cornell och Razorlight kommer till Peace and Love i sommar. Jag njuter min första kopp kaffe på fyra dagar. När ni skriver fina hälsningar kan jag inte bli annat än frisk och när Razorlight spelas är det vår. Jag drömmer om Peace and Love, då har jag allt.


Lilla kickinockan.

Jag är så sjuk, så sjuk. Min kropp värker, jag kastar mej i täcket och sjunker in i dvala. Varenda muskel och varje led gör ont. Min hals strejkar när jag sväljer, vilket har lett till att det enda jag varit sugen på i två långa dagar är glass. Glass har jag fått för mitt J ordnar allt, han läser till och med Sixten av Ulf Stark. Jag minns inte att jag varit sjuk på dethär viset sedan jag var liten, då mamma och pappa pysslade om mej på soffan i vardagsrummet.

Det är längesen jag hörde av mej.

Jag saknar er.
Jag saknar er.

En ljusblå blick.

Jag undervisar små norska elever för en vecka. Oskyldiga och oförstörda. Jag lägger en hård kommentar om att jag skriver till deras föräldrar om dem inte slutar bråka. Fyra ljusblå ögon ser på dej och barnen säger med en mun "Men frøken, vil det være vel som sladder?!". Jag ber om ursäkt och gör mitt yttersta för att inte förstöra de små mirakelen. Tänk att vi alla varit så små och oförstörda en gång. Solen skiner och det är vår, jag ser livet genom barnens ögon nu.






RSS 2.0