Mitt rosa skimmer

Min käresta besökte Cern idag. Från Super Mario Bros Tre pratar vi om atomer som färdas i nästintill ljusets hastighet och möjligheterna till att skapa en Big Bang och om allt det som vi människor inte vet. Sen nämner han att han har sett Mont Blanc och då stannar min tid. Retsamt nära har han varit berget som det kittlar under fötterna på mej på bara jag skriver dess namn. Tänk att bara få ta sin ryggsäck, vandra och andas. Mont Blanc.

Däriefter laborerar vi. Ni känner alla utom mamma till dendär totaltörsten efter iskall Coca Cola när det bara finns ljummen?

1. Lägg den stängda colaflaskan i en hink.
2. Fyll hinken till hälften med det kallaste vattnet som går att få från kranen.
3. Tillsätt så mycket is du hittar, finns inga isskuber så kan du enkelt frosta av is från frysen om törsten är stor nog.
4. Tillsätt relativt mycket salt.

Inom tre minuter har du iskall Coca Cola.

När det är läggdags pratar vi om hur Matilda saknas mej och hur jag direkt kan känna att jag inte pratat med Ella. Mamma skickar sött meddelande och pappa har börjat läsa min blogg. Ni och Naturen. Det är skillnad på mirakel och mirakel.

Det är schlager ikväll. Därför dykte min rosa klasskompis från gymnasiet upp i mina tankar under frukosten. När mobilen piper till så utropar jag ["Irika! "]. Hon, på andra sida jorden, ska på middag med Tove ikväll. Skål i bubbel för er, rosa fagra flickor!

Jag pluggade in iPoden i mina öron. Bara tio minuter av min musik, sen skulle jag andas min luft igen. Efter en låt tog du upp gitarren och spelade som du gör när jag inte hör på. Jag pausade iPoden i smyg, tjuvkikade på dej i spegeln och fnittade som en trettonåring.

Få lyssnar så mycket på musik som vår familj, trots att vi alla fem är musikaliskt blokerade i grunden. I låtarna finns det personliga, detdär personliga som får tårarna att smitta då en av oss är olyckligt kär och Håkan Hellström lyckas förstå. Rytmen och det personliga kan jag sträcka mej till, ibland.

 Varje dag lär du mej musik, oavsett om vi sjunger och spelar eller inte. Den dagen som jag förstod att Winnerbäck var mer en poet än musiker var jobbig. Idag är jag tvärtom glad att jag har min personliga grund i musiken. Song For Anna är alltid min och Erikas låt att nynna till varann, 747 ger mej alltid en kick a la tre äldre tonårsflickorflickor i Norrköping, Dödsöt är en kass låt som påminner mej om min bäst tid i Oslo, Viva La Vida borde vara tjatig men Ella springer runt i huvudet så jag glömmer att lyssna, Santana är salsa med mamma och La Camisa Negra tar mej tillbaka till mitt galna liv i Malaga på två takter och har dessutom samma beat som mitt hjärta när jag har adrenalinkick... Så kan jag checka av halva min iPod, en fjärdedel går till talangerna jag vickar på höfterna till och den resterande fjärdedelen klingar inte för mej och jag funderar hela låten på hur den kan ha hamnat där.

Sen finns de där få låtarna, dem som ger mej allt. Jag kan räkna dem på mina fingrar. De fyra första är dina. Men du sover nu, med gitarren på magen. Glädje. Jag , jag bloggar till Er, mina toner.

Uppfostrade att klara oss, populära i skolan genom att vara duktiga, snälla och le. Vi har för längesedan förstått att vi inte vill leva så. Idag skrattar vi när vi vill och vi gråter när vi behöver och håller kontakten med de flesta av dem som vi saknar i en vardag långt bort. Sen var det detdär med att vara duktig.

Den där förbaskade jädrans fröken Duktig är på väg till Leuven för att träffa sina gamla kollegor, hon ber om att få läsa upp betyg för att G inte är bra nog, går ut och springer fast hon är bakis. Vi är så bra hela tiden, gör så mycket bra saker att vi inte ens hinner märka att vi är bra. De sakerna som jag själv däremot är bäst på är dem som jag alltid njuter av. Kaffe och  "Manana manana".

Det är kul att vara duktig, men jag strejkar mot att vi ska anstränga oss för att vara duktiga. Let your hair out, baby! Jag åker till Leuven när jag är sugen på att åka bil och dricka god espresso.

 

Att jag är romantisk har min familj alltid sagt till mej. Jag anser att det mer handlar om att vara kär.

Sedan ett par år tillbaka menar en av mina vänner att jag inte vill fira alla hjärtans dag, "det är bara komersiellt och de jag älskar älskar jag väl varje dag". Vi är tillsammans spontanromantiska och både du och jag får en panikliknande känsla av att planera, vi är dem som dansar i regnet och ligger och pratar till fyra på morgonen på en tisdag. Igår hade jag en av mina mest romantiska dagar, någonsin. Vi planerade halva dagen var och följde många av klycheernas lagar i form av champange, picnic, jordgubbar med chokladmousse och överraskning i form av vår favoritrestaurang.

 Vi såg bort från allt kommersiellt och avsatte tid för att bara vara med varann. You are my Valentine!

Jag hör Erikas stämma från andra sidan jorden och får ett lyckorus. Min kropp blir varm av att den oro som funnits i kroppsdelar och vener försvinner samt en stor spontan glädje. Förra veckan fick jag vara med i Ellas vardag, i dimma som solsken gör vi saker klarare.

Det är tre och ett halvt år sen jag bodde i Sverige. Varje dag utan er får jag lov att trycka undan lite saknad, samtidigt som glädjen över att vi alla gör vad vi vill är större. Jag imponeras av hur vi så självklart är med i varandras liv, oavsett antal mil och med lite hjälp av USAs militära forskningsanstalt som uppfann internet. 

Jag är där mitt hjärta slår extra slag. Jag är hos Dej.

Jag tjatar om att fånga vårens första dagar, varm choklad och skogspromenad. Istället så snorar jag på din axel med mjukisbyxorna på för att sen somna kors och tvärs, vakna och spela Super Mario Bros, gå på Benjamin Button på nattbio och spelar Guitar Hero World Tour där jag skriker mer än sjunger med min sprukna hals och du är expert. Tillsammans med dej så fångar jag vårdagarna genom att bara vara. Ingen kan varken skjuta slängkyssar eller ge mej vårkänslor som du.

Vi sover till klockan fem, sen dricker vi kaffe och lyssnar på "put your hands up in the air".

Jag hann inte ens lämna väskan före jag och Ella satt och drack öl med en barndomskamrat till henne och en god vän till mej. Idag har jag snubblat ner på Mariatorget för att skapa nya kontakter och fått privilegret att kritiskt läsa ett utkast till en bok som går i tryck om två månader. Därefter har vi hunnit luncha hos pappa och nu ligger fem utslagna själar i varsin säng. Klockan sju kommer gästerna.

Dendär Ella hon kan hon. Dethär är Stockholm från den ljusa sidan.

På tal om kärlek så önskar jag att jag såg dej ikväll. Du, du är bättre än Sondre.

meningen fortsätter "...men ibland så har man ju bara för j-la kul!"

För drygt en månad sedan var jag tillsammans med 52 härliga själar i Bad Gastein på reseledarutbildning. Idag skvallrar Facebook om tre nyskapta par från resan, jag råkar veta att det är fyra. Vi duschade inte, var irriterade, lekte i snön klockan 01.00, snubblade hem från krogen, dansade limbo, såg varandra i ögonen i 3 minuter, fick tröst när man inte hört sin älskades röst på fyra dagar, dansade i långkalsonger som klänning och åkte skidor tillsammans utan att kunna se varandra då lavinfaran visade fyra.

Jag hoppas att ni alla kommer att se Mammoth. Lukas Moodysson startar en eller tre viktiga politiska diskussioner samtidigt som han blottar känslor som vi andra ofta undviker att prata om eller mer vanligt ignorerar dess existens. Ingenting är svart eller vitt och ingen är helt fläckfri i vårt grå samhällssystem.

Jag kommer på mejsjälv att ha slutat kolla på OC för att surfa runt på kaffesighter. Det vattnas i min mun samtidigt som jag vill dansa runt på rancherna, lukta på bönorna sekunden efter first crack och komma hem med en påse Korokoro från Tim Wendelboe till min käresta.

- Utan dina andetag, säger du och jag.
- Sant, mummlar jag för mejsjälv, men inte bara med dina andetag.

 Jag åker till dej. Chanslös att fatta ett annat beslut, ett beslut som säger att jag inte ska vara med den som får mej att gråta av sin frånvaro och den som får mej att inte kunna sluta le i hans närhet. Ett beslut att vara med min själsfrände. Vi lever två helt olika liv, vi är av helt olika slag. Att anpassa mej har jag aldrig varit duktig på och att göra något halvdant kan jag inte. Jag åker till dej, för bara bara dej denhär gången. Ingenting är som det skulle vara på film, dethär är så hejdundrans mycket bättre.

Jag åker till dej nu, chanslös.

Härliga dagar med ett flertal olika sorters kärlek i Stokholm. Tre systrar gör tillvaron bättre och med handen på hjärtat så är det inte många personer som jag kan vara lite låg med då och då utan att ungå ett sting av dåligt samvete, i synnerhet för att det ena ”då” var helt fel tillfälle, utan bara le åt turen att vi är tillsammans då. En modig man som friar till sin flickvän efter 29 år och två barn tillsammans liksom en svärmor i form av allas rådgivare som uppmanar sin dotter att säga ”ja”. Nybakade scones med färskt pressokaffe på dörren. Ett gråtande par på Arlanda som vill varandra allt, allt gott. En kusin som sjunger till sin alltför ofta saknade bror, som i sin tur flyttat till hans kärlek. Ett nyförälskar par som skrattar smittande. En trött vän som väntar till kl 24 på en lördagkväll för att mötas på en öl. En syster som jag saknar så huset ekar av tystnad men ändå ler jag för din glädje. All you need is love, right?