Mitt rosa skimmer

Jag vill så mycket. Vill så mycket att jag exploderar och känslorna där inne är lavan som bränner. Mest av allt vill jag för morfar. För man kan vilja för någon annan, när alla vill samma sak. Det vill jag tro. Om man inte kan vilja åt någon annan gör jag det på egna vägnar.

Idag har jag varit så sur att jag borstade tänderna. Bokstavligen.

Jag har på mej för korta shorts idag. Min lärarkollega tittar skeptiskt på mig och vi kommenterar det fina vädret. Hon skulle bara veta att jag inte har någon BH under min stor skjorta som är knuten på mina höfterna. Sen får jag veta att min kropp består av 41 liter vatten. Fri, lätt och barfota.

Säsongens sista åk. Snön var så blöt att vi gled fort, vid sidan av liften var det grönt vilket fick Erika att stanna totalt. Den finaste färgkombinationen jag vet är snövit och ljus espressobrun. Imorgon åker jag söder över för ljus espressobrunt trots att mina brädimpulser idag vill vara i nord, bara några flingor till. Det killas lite obehagligt i näsan och påskgubbarna har redan knackat på dörren.  Våren 2009 är här, låt det pirras!

Två små Ronjor står vid vårbäcken och skriker, sen sjunger de en aning mer än vad de skriker och så skrattar dem. Vattnet porlar och kaffet njuts. Förändring och energi. Den ena är den andras spark i rumpan, den andras är den enas dagbok. I den mörka vårnatten virvlar den finaste av vänskaper bland drömmar som ännu inte fått ord för sin existens. Och så skrattar dem.

Du är så långt bort när du är långt bort. Vi är så långt ifrån varandra när vi är långt ifrån varandra. Spring hit, fast du inte borde. En gång, spring bara en endaste gång och du kommer alltid att vara här.

Det första som sker när jag anlänt Sverige är att jag och Elin hamnar på samma kvällståg. Vi surrar på som en tidigare vanlig dag vid köksbordet när vi inte setts på 8 timmar.  Dagen därpå återser jag äntligen en blond asiat. Tillsammans fikar vi tre på ett av Borlänges fik, som ännu inte har någon uteservering.

Erika ger mej gåvor från Asien i form av kläder som redan kallas favoritplagg och kaffebönor direkt från ett plantage, så bra känner hon mej. Mamma lagar oemotståndlig middag där vi får vardagsprata i munnen på varann. Mellis och jag cyklar till våra barndomsvänner och resten av kvällen fnissas bort.

Våren lyser över Borlänge och jag njuter av att hänga här med dem jag älskar att hänga med. På torsdag kväll kommer Ma Matilda och lika snart är härligt brutalärliga Ella här. Jag väntar med iver och längtan!

Ljuvliga vårsöndagmorgon. Dofterna slog emot mej och i stånd efter stånd tog smakupplevelserna och den sydeuropeiska atmosfären tog över. Jag fastnade vid havet av kaffebönorna och stannade vid varje kaffesort en kvart eller två. En baguette i handen och två påsar ljusbränt från någonstans i Kenya och någonstans i Guatemala, sen är min söndag realtivt optimal.

Ni vet sådär vackert som alla alltid pratar om att det är i Rom? Lite finare än så är det, mer romantiskt är det. Med spontana promenader och lust hann vi förtvivlas över hur mycket turister det var vid Coloseum, sippat vin, shoppat (k)läder och pamesan, pratat itlaienska, kasta euros för både oss och mina föräldrar i Fontana di Trevi, sjungit i ösregnet, prutat, snubblat på spanska trappan, strosat runt som prins och prinsessa vid palantiren, handlat nötter och jordgubbar vid vårt lokala frukthandlare vilken oxå var mannen som lärde oss hur vi ska använda uttrycket "basta", besökt en skräddare i det bohemiska judiska ghettot, ätit gnocchi och carbonara, druckit Mojito med utsikt över Barberini, piazza efter piazza och pizza efter pizza, utan att kunna sluta le och så vårt fina hotell Prime.

Värt en egen paragraf är Vatikanstaten, som förblindade oss totalt.  Efter att ha sett Sixtinska kapellet bland Boticelli och Pinturicchinom med Michelangelos Adams Skapelse och Den Slutgiltiga Domen på samma dag som Peterkyrkan gjorde oss blinda för resten i solskenet.

Min Romeo säger att vi främst har vi varit så kära, som alltid.